Väst möter Öst – skillnader i gränsvärden

Behovet av gränsvärden för mikrovågor visade sig efter andra världskriget när det rapporterades att personer som arbetade med den nya radartekniken drabbades av inre blödningar och forskarna hade sett skador på testiklar och ögon hos försöksdjur. När gränsvärdena blev klara kring 1960 var USAs gränsvärde 1000 gånger högre än det ryska och i USA frågade man sig vad ryssarna vet som inte vi vet?

Under 1930-talet började radiofrekventa elektromagnetiska fält att användas för diatermi, att på konstgjord väg höja temperaturen i hela eller delar av kroppen. Det kom rapporter från patienter1 och sjukvårdspersonal som använde tekniken om huvudvärk och och andra besvär som hör samman med störningar i centrala nervsystemet2. Diatermin, eller kortvågsbehandling som den kom att kallas för, mottogs med entusiasm inom sjukvården och en avdelning hos amerikanska läkarsällskapet förklarade 1935 att diatermi inte har några andra skadliga effekter än dem som beror på för hög temperatur3.

Under andra världskriget började radar användas för att upptäcka fienden. Energin som radarantennerna strålade ut var jämförbar med den som användes för diatermi, men efter kriget blev våglängden kortare och energin ökade dramatiskt. Det kom forskarrapporter om skador på testiklar och ögon på försöksdjur. Från en tillverkare av radarsystem kom en rapport om inre blödningar och linsgrumling i ögonen hos de anställda4. Gränsvärden behövdes. Dessa togs fram av stormakterna USA och Sovjetunionen efter andra världskriget.

USA

Arbetet med att ta fram ett gränsvärde för mikrovågor startades 1953 av USAs flotta och flygvapen som hade de bästa forskningsprogrammen. Många kände också att de skulle bli en mer neutral ledare för arbetet än sjukvården som visat tydliga tecken på att försvara sin användning av mikrovågor vid diametri eller industrin som tillverkat apparaterna5. USAs flygvapen, US Airforce, utökade området för sina forskare till forskning och utveckling av de biologiska aspekterna av mikrovågsenergi6. 1957 hade de tre vapengrenarna startat The Tri-Service Program on the Biological Effects of Microwave Radiation7.

Under 50- och större delen av 60-talet rådde en eufori över teknikens framsteg varav radar och mikrovågor var två som hade hjälpt USA att vinna kriget och ingick i försvaret mot Sovjetunionen. Militären hade redan ett teoretiskt beräknat gränsvärde mot värmeskador på 100 watt per kvadratmeter och skador genom biologiska effekter vid lägre intensitet skulle begränsa användningen, så ledningen för Tri-Service-programmet, som var av uppfattningen att biologiska effekter inte fanns, hade därför inga svårigheter att avfärda forskning och rapporter om effekter som inte var kopplade till uppvärmning. Huvudvärk gick över när exponeringen upphörde och var ingen långsiktig effekt och det gick inte att göra en långsiktig bedömning av betydelsen av effekter på testiklar8. På så sätt inriktades Tri-Service-programmet på att fastställa nivån för omedelbara och permanenta värmeskador. Genom linsgrumling i ögat, så kallade katarakter, på försöksdjur visade den sig ligga på 1000 watt per kvadratmeter9 och gränsvärdet sattes till 100 watt per kvadratmeter10.

Det gränsvärde som infördes i Sverige 2003 är en ättling i rakt nedstigande led till det gränsvärde som blev resultatet av Tri-Service-programmet 1959. Det övertogs snart av ANSI som en industristandard, promotades av NATO, ärvdes av WHO som spred det över världen. Det upprätthålls nu av ICNIRP11 och rekommenderas av EU12. Den enda förändring som har skett sedan 1959 är en marginell sänkning till 4-10 watt per kvadratmeter beroende på radio- och mikrovågornas våglängd. Principen är fortfarande densamma – radio- och mikrovågor kan bara skada genom uppvärmning.

Sovjetunionen

Utvecklingen av mikrovågstekniken och radar skedde parallellt i andra världskrigets segrarmakter. Sovjetunionen upptäckte också riskerna men metoden att ta fram gränsvärdena var helt annan än i USA.

Först mättes mikrovågornas intensitet på arbetsplatser där olika typer av radarkällor tillverkades, trimmades in, testades eller användes. Fabriker, laboratorier, flygplatser och fartyg fick besök av forskare13. De fann arbetsplatser där personalen periodvis utsattes för mikrovågor över 100 watt per och kvadratmeter och vanligen upp till 10 watt per kvadratmeter.

Beskrivningar av långtidsexponering för mikrovågor började göras 194814 och 1953 började en undersökning utan motstycke. 1000 personer följdes under 10 år. Bland dem kontrollerades 100 personer noggrant under 9 år och jämfördes med en kontrollgrupp som också bestod av 100 personer. Undersökningen visade på störningar i nervsystemet, mest framträdande var utmattning. Det förekom också hormonella störningar och tillfälliga förändringar av blodet. Undersökningen genomfördes av avdelningen för arbetsmiljö vid Sovjetunionens medicinska vetenskapsakademi15.

Det gjordes också studier på försöksdjur som visade påverkan på tillväxt, blodtryck, centrala nervsystemet och dess uppbyggnad (morfologi). Slutsatserna som drogs av djurförsöken är är bland andra16:

  • Nervsystemet är känsligast.
  • Mikrovågor med olika våglängd visade en liknande påverkan på nervsystemet.
  • Nervsystemets känslighet ökar när mikrovågornas intensitet ökar.
  • Nervsystemet är känsligare för längre våglängder än kortare.
  • Upprepad bestrålning med med mikrovågor av låg intensitet skapade bestående förändringar i nervsystemets funktion.

Tillåten exponering för mikrovågor sattes till17:

  • Högst 100 000 mikrowatt per kvadratmeter under en arbetsdag.
  • 100 000-1 000 000 mikrowatt per kvadratmeter under högst 2 timmar.
  • 1 000 000-10 000 000 mikrowatt per kvadratmeter under högst 15-20 minuter.

Dessa gränser gäller än idag.

WHOs EMF-projekt

1998 startade EMF-projektet inom Världshälsoorganisationen WHO ett "harmoniseringsprojekt" med syftet att alla länder ska använda Västs gränsvärden18 och under 00-talet arrangerade WHO flera möten mellan forskare från Väst och Öst. Forskarna från Öst avvisade Västs gränsvärden för mikrovågor som de alltid gjort, med motiveringen att de inte är ändamålsenliga som skydd mot biologiska effekter. Ett sådant skydd måste utgå ifrån intensiteten hos mikrovågorna som människorna blir utsatta för och inte från djurförsök och experimentella beräkningar som i Väst19.