Start > Miljöhandbok > Resolution 1815 > Europadomstolen
Ö

Europadomstolens dom

Hur har Europadomstolen för mänskliga rättigheter dömt i fall med elektromagnetiska fält eller radiofrekvent strålning?

Lugenbühl mot Schweiz

Europadomstolen beslutade att talan inte kunde tas upp till sakprövning eftersom den var uppenbart ogrundad. Domen är från 2006 och därmed äldre än Resolution 1815 från 2012 så förutsättningarna kanske har ändrats.

Schweiz

År 2001 överklagade Katharina Luginbühl med flera ett beslut om utbyggnad av en mobilmast i kommunen Flawil i kantonen S:t Gallen i Schweiz. Byggnadsnämnden avslog överklagan och KL överklagade till kantonen men fick inget gehör där heller. KL gick vidare till den federala Högsta domstolen (Schweiz är en federation som USA fast med kantoner som delstater).

Det hade då blivit 2003 och Högsta domstolen inhämtade ett utlåtande från Myndigheten för miljö, skog och landskap som noterade att det var troligt att strålningen från mobiltelefoner orsakade  diffusa effekter som huvudvärk, trötthet, koncentrations- och sömnproblem – men att det inte var sannolikt att de uppstod under Schweiz gränsvärden samt att leukemi och hjärntumör inte kunde uteslutas. Någon undersökning av just mobilmaster refererade de inte till. (Den första hade presenterats året innan).

Ingen domstol i lägre instanser hade tillmötesgått KL:s krav på en offentlig utfrågning med forskare om risker med radiofrekvent strålning inför domstolsförhandlingarna och att hon därför inte hade fått en rättvis behandling enligt Artikel 6 i Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Om detta skriver Högsta domstolen att det osäkra vetenskapliga läget inte gör det meningsfullt och att Förbundsmyndigheten för miljö, skog och landskap har lämnat ett utkast till ett forskningsprogram om icke-joniserande strålning och hälsa till Förbundsmyndigheten för utbildning och vetenskap. Därmed var det visat hur kompetenta myndigheter kommer att bevaka vetenskapliga framsteg i ämnet. Detta tillsamman med det omfattande material KL lämnat in gjorde en offentlig utfrågning onödig och var i inget fall som helst lämplig med tanke på fallets tekniska natur. Därmed kunde klaganden inte luta sig mot Europakonventionens artikel 6.

Europadomstolens avgörande

Enligt artiklarna 1, 2, 6, 8, 13 och 14 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter överklagade KL domen i Schweiz Högsta domstol till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. KL hävdade att strålning från mobilmaster skulle kunna skada hennes hälsa även under gränsvärdena och hänvisade till Högsta domstolen som uttryckligen hade noterat att KL är en person som är känslig för fenomenet elektrosmog, även vid nivåer som är en tiondel av gällande gränsvärde och övervägde om lidandet för berörda personer kunde förvärras av idén om ytterligare antenner.

Artikel 8

Radiofrekvent strålning berör främst Artikel 8 Rätt till skydd för privat- och familjeliv. Europadomstolen påpekade att det huvudsakliga syftet med artikeln är ett skydd mot godtycklig inblandning av myndigheter men att den också kan innebära att myndigheterna vidtar åtgärder som syftar till att Artikel 8 också gäller mellan individer (I det här fallet mellan mobiloperatörer och en individ).

Därefter konstaterade även Europadomstolen att det saknas forskning för att avgöra om mobilmaster är en hälsorisk eller inte och ett beslut skulle då bli en spekulativ åtgärd. Schweiz har redan i sin lagstiftning tagit hänsyn till personer med högre känslighet, som barn, sjuka, äldre och gravida (814.01 Bundesgesetz über den Umweltschutz, Artikel 13 Immissionsgrenzwerte).

Med hänsyn till detta och att staten har större möjligheter att fatta godtyckliga beslut, behovet av heltäckande mobiltelefonnät, innebörden av tidigare rättspraxis och att ytterligare åtgärder inte är rimliga för att skydda den klagandes hälsa, drog Europadomstolen slutsatsen att klagomålet enligt Artikel 8 i konventionen ska avvisas som uppenbart ogrundat med tillämpning av Artikel 35 §§ 3 och 4 i konventionen.